Our weekend in London

Hej bästa du,

jag ville skriva ett inlägg om vår helg i London, men vet inte helt vad jag ska skriva för det känns som att jag bara var där på låssas. Det blev så fel, jag hade sett fram emot att åka på vår första semester som familj så länge, jag ville att allt skulle bli så bra och ignorerade att min kropp kändes totalt trasig.

Jag hade haft ont i bröstet några dagar, Wincent hade ju RS-virus och Celina har varit förkyld i omgångar, det har jag med, men vem har tid att vara sjuk när man är mamma? Jag fortsatte med livet i 110% som vanligt men det fick jag ångra.

Hur som helst tillbaka till resan, vi åkte ut till Arlanda dagen innan vi skulle med flyget och bodde på underbara Clarion hotel där vi alltid sover om vi har ett tidigt flyg (värt varenda krona när man har småbarn, det är SÅ smidigt!). Redan på Arlanda kände jag mig så trött och yrslig att jag inte ens klarade av att gå med och handla middag, jag låg med Wincent på hotellrummet och var rädd för hur min kropp svek mig, rädd för att jag inte orkade vara glad längre.

På måndag morgonen vaknade vi tidigt som vanligt, efter en ganska påfrestande natt med 3-4 timmars sömn totalt, jag mådde inte helt bra och var ganska arg, arg för att jag egentligen var rädd för att jag hade ont i bröstet men ville inte ora Ludwig, så jag snäste bara när han pratade med mig. Han frågade mig till slut under frukosten “ska vi skita i att åka eller” – var på jag svarade “jag vet faktiskt inte”, han frågade för att jag var så grinig mot honom, jag svarade för att jag faktiskt inte visste om jag skulle överleva en flygresa.

Men flygresan gick bra, jag mådde faktiskt bra (troligen för att jag satt ner) Wincent sov någon timme under resan och var nöjd, sa inget, Celina var relativt lugnt hon med, ville bara upp och springa 2 gånger. När vi landade var jag så lycklig att allt gått bra, nu skulle allt bli bra.

Men när vi gått igenom passkontrollen och kom ut på flygplatsen för att ta oss vidare till Gatwick express så var det som att jag blev full, jag kunde inte gå rakt, jag hade sånt tryck i bröstet, inte fokusera på något utan fick sätta mig på golvet bredvid en sovande Celina i vagnen medan Ludwig försökte hitta biljetterna till tåget – jag försökte andas lugnt, sa till Ludwig att jag mådde riktigt dåligt, han tog båda barnen och väskorna och försökte sedan leda mig ner så gott han kunde till tåget, han satte mig på ett säte och gav mig en flaska juice, sa att jag skulle andas. Men hjärtklappningen eller krampen som jag skulle beskriva den fortsatte hela vägen till hotellet – väl på hotellet hade Ludwig ett möte så jag gick upp själv med barnen på rummet, la ner W i den ena spjällsängen och satte Celina i den andra med min mobil, jag behövde lägga mig ner på golvet, men visste inte helt om jag skulle spy så jag valde golvet på toan.

Efter vad som kändes som 1 vecka (men var troligen 30 minuter) kom Ludwig upp igen, han kom in i badrummet och kollade till mig, vid det här laget kunde jag knappt andas för att det gjorde så ont, jag hade spytt 3 gånger av smärtan och säkert svimmat 2-3 gånger med, allt var så dimmigt. Ludwig ringde ambulansen direkt, jag kommer ihåg att jag blev lung när han kom upp på rummet, nu kunde jag dö, ja, så ont hade jag – jag trodde jag fått en hjärtinfarkt.

När ambulans personalen kom tog dom massa tester och frågade om allt mellan himmel och jord, jag var inte helt med och sa att jag hade två söner och en katt med mig till London på semester, jag kommer inte ihåg det men Ludwig återberättade.

När vi kom fram till sjukhuset fick jag helt fantastisk vård, allt gick så snabbt, alla blodprover, röntgen, ultraljud och undersökningar var klara på 1,5 timme, jag började långsamt må bättre efter jag legat ner ett tag, jag hade fortfarande ont men det onda blev lite bättre. Jag fick snabbt återkoppling från läkaren att jag hade vätska runt hjärtat och att det är hjärtmuskelinflammation – vilket kan vara farligt om man inte tar det lugnt, inte bär tungt osv, han ville att jag skulle stanna kvar tills blodproven vara klara, men jag ville bara hem till barnen, mina barn, herregud vad händer, vilken tur att dom var så små att dom inte kommer komma ihåg detta.

Jag kommer aldrig någonsin igen att ignorera när in kropp inte beter sig som den ska, det är inte värt det, man behöver inte vara bäst på allt eller göra allt på en gång, jag har nog aldrig varit så rädd som jag var där på golvet på ett hotellrum i London.

Resten av resan höll vi oss i SoHo, vi hade så många andra planer, men eftersom vi reser till London så ofta så gjorde det inget att denna gången blev lite annorlunda, vi fikade på cafe och åt goda middagar i sängen, tittade massa filmer och njöt av varandra. Jag handlade bara till barnen på en butik, tror det blev 40£ totalt, inget mer, haha helt sjukt! normalt brukar min nota hamna på en i alla fall 1000£ efter en helg i London.

Nu blev detta ett super långt inlägg men jag kände att jag behövde skriva av mig så med ❤ Nu stannar vi hemma ett tag, vi ska flytta och fokusera på att må bra, Ludwig ska börja nytt jobb, Celina ska börja ny förskola och jag ska bli frisk! Massa kärlek!


Hello you,

I wanted to write a post about our weekend in London, but I don’t really know what to write because it feels like I was just there in a dream. It all ended up so wrong, I had been looking forward to going on our first vacation as a family for such a long time, I wanted everything to be perfect so perfect that I ignored the fact that my body felt totally broken.

I had chest pains a few days before we were supposed to leave for London, Wincent had the RS virus and Celina had new colds every week, so did I, but who has time to be sick when you are a mother? I just continued with life in the speed of a 110% as usual, but I came to regret that.

Anyway back to the trip, we went to the airport the day before we were going on the flight and stayed at wonderful Clarion hotel where we always stay when we have an early flight (worth every penny when you have babies, it’s SO easy!). Already at the airport, I felt horribly tired and just not myself to the point that I couldn’t go with the family for dinner, I stayed with Wincent in the hotel room and was afraid of how my body was failing me, afraid that I couldn’t bear to be happy anymore, because everything was hurting, I could barely keep my eyes open.

On Monday morning we woke up early as usual, after a rather rough night with only 3-4 hours of sleep in total, I didn’t feel very well and was pretty fussy, fussy because I was afraid that I had a constant pain in my chest but I didn’t wanna worry Ludwig, so I just snapped at him when he talked to me. He even asked me during our breakfast “should we just not go at all” – where on I replied “maybe not, I honestly don’t know”, he asked because I was so grumpy towards him, I replied like that because I actually didn’t know if I would survive a flight the way I was feeling.

But the flight went well, I actually felt good (probably because I sat down) Wincent slept for an hour during the flight and was overall satisfied, said nothing as usual, Celina was relatively calm, she just wanted to get up and walk around the plane 2 times. When we landed in London I was so happy that everything went well, everything would be fine now.

But after we went through the passport control and came out at the airport to move on to Gatwick express it was like I got drunk, I couldn’t walk straight, I had such pressure on my chest, I couldn’t focus on anything but and had to to sit on the floor next to a sleeping Celina in the stroller while Ludwig tried to find the tickets for the train – I tried to breathe slowly, told Ludwig that I felt really sick, he took both the kids and the bags and then he tried to lead me down as best he could to the train, he put me on a seat and gave me a bottle of juice, said I should breathe slowly. But the heart palpitations or cramps like I would describe it continued all the way to the hotel – well at the hotel Ludwig had a meeting so I went up to the hotelroom myself with the kids, laid down W in one of the cribs and put Celina in the other with my phone, I needed to lie down on the floor, but did not know if I would vomit so I chose the floor on the toilet.

After what felt like 1 week (but was probably 30 minutes) Ludwig came up to the room, he came into the bathroom and checked on me, by now I could hardly breathe because it hurted so badly, I had thrown up 3 times from the pain and probably fainted 2-3 times as well, everything was just foggy. Ludwig called the ambulance right away, I remember getting the feeling of calmness when he got up to the room, it was OK if i died now, yes, that’s how bad the pain was – I thought I was having a heart attack.

When the ambulance crew came, they took a bunch of tests and asked about everything between heaven and earth, I was not completely there in my head and told them that I had two sons and a cat with me to London on vacation, I do not remember saying this but Ludwig told me later.

When we arrived at the hospital I got absolutely fantastic care, everything went so fast, all blood tests, x-rays, ultrasound and examinations were completed in 1.5 hours, I started to feel better after laying down for a while, I still had pains but they got a little better. I quickly got feedback from the doctor that I had fluid around the heart and that it is heart muscle inflammation – which can be dangerous if you don’t take it easy, don’t carry heavy things etc., he wanted me to stay at the hospital until the blood tests were ready, but I just wanted to go home to the children, my children, my god what was happening, thank god they’re stil to small so that they won’t remember this.

I will never ever again ignore my body when it does not behave as it should, it’s not worth it, you don’t have to be the best at everything or do it all at once, I’ve probably never been as scared as I was on the floor in a hotel room in London, with my babies right outside the door.

for the rest of the trip we stayed in SoHo, we had many other plans, but since we travel to London so often it did nothing that this time ended up a little different, we went to coffee shops and ate amazing dinners in bed, watched lots of movies and enjoyed each other. I only did some shopping for the kids at ONE store, think it ended up at £ 40 total, haha ​​quite unusual for me! Normally, my tab ends up at a £ 1,000 at least after a weekend in London.

This was a super long post but I felt that I needed to share ❤ Now we’ll stay home for a while, we will move to a new house and focus on feeling well, Ludwig will start a new job, Celina will start a new preschool and I will get healthy! Lots of love!

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s