a letter from a “bad” mom

Hej fina,

Igår var vi och hämtade ut en inhalator och mask till W, vi har fått en medicin som ska hjälpa honom att vidga sina luftrör när det är som värst.

Han tycker inte den är speciellt rolig att andas i men han är fortsatt positiv trots feber och hostan, han måste ha så ont i sin lilla kropp. Han är vaken hela nätterna och jag med. Vi kämpar på så bra det går men mitt humör börjar ta stryk nu. Jag är van att inte få sova hela natten och klagar inte alls över det, men senaste 2 veckorna har jag snittat 1-2 timmar osammanhängande och jag börjar långsamt gå sönder.

Ludwig byter självklart av mig, men jag kan inte sova när mitt barn skriker, det går bara inte och han skriker alltid när han är med Ludwig.

Igår var en sån dag där jag bröt ihop, jag gick ner i tvättstugan och grät, Celina kom ner och ville ge min en kram, hon tittade med sina stora blå ögon rakt in i mina vattenfyllda trötta mamma ögon, hon torkade en tår och pussade mig flera gånger, hon försökte säga att allt blir okej, på sitt sätt. Då började jag gråta ännu mer, min fina tjej hur blev hon så fantastik?

Innan W föddes så lovade jag henne varje dag att allt skulle fortsätta vara som vanligt, att hon fortfarande kommer ha huvudrollen i våra liv, allt ska fortsatt kretsa runt henne och hon är den viktigaste personen. Men jag har inte klarat av att hålla det löftet, jag har svikt det löftet.

Jag har inte hunnit reflektera över det innan går, livet har gått så snabbt på senaste tiden att jag inte helt hunnit med.

Med all stress som varit runt oss, med att sälja hus, köpa hus, hitta nya förskolor, Ludwig har börjat ett nytt jobb, jag jobbar och pluggar och alla är sjuka, så har hon inte kommit först, nu är jag extremt ärlig. Jag har låtit henne sitta och titta film själv för att jag ska hinna ta hand om W eller städa inför visningarna, jag har tyckt att det varit jobbigt när hon velat leka, för att jag har annat jag egentligen måste göra.

Jag har inte känt någon lycka i att vara mamma senaste veckorna, jag har bara känt att allt är jobbigt, jobbigt att W skriker hela tiden när jag inte håller honom, jobbigt att C blir ledsen när jag håller i W. Jag räcker inte till, trotts att jag slutat göra annat än att fokusera på barnen, så hinner jag inte med, för båda vill ha min uppmärksamhet, men jag räcker inte till och då blir inget kul. Försöker jag få W att sova så kommer C in och skriker för att hon vill att jag är med henne, går vi in i hennes rum och umgås så vill hon att jag lägger bort W, då börjar han gråta, gör jag det inte börjar C gråta.

Det är en tuff period just nu, jag ligger vaken på kvällen, när jag egentligen borde försöka sova en minut och så gråter jag i stället. Över att jag inte får en minut själv och trots att jag gör allt jag kan så räcker jag inte till – MEN detta är för att båda barnen är sjuka (jag är sjuk med för den delen) och det är inget som varar för alltid, men jag tror inte jag är ensam om att känna såhär och vill att du ska veta att du inte är ensam, vi sitter i samma båt. Men vi är fantastiska ändå, vi klarar mer än vad vi trodde var möjligt, trots minimalt med sömn och egentid, så klarar vi detta, det är okej att må dåligt, för om man inte mår dåligt ibland, så kan man inte uppskatta när man mår riktigt riktigt bra.

massa kärlek ❤


Hello lovely,

Yesterday we went to the hospital and picked up an inhaler and breathing mask for W, we got a medicine that will help him widen his airways when he’s having a hard time breathing on his own.

He doesn’t like the maska at all and don’t think it’s fun to breathe in it but he is still positive despite his fever and cough, he’s little body must be hurting so bad. He’s awake all nights and so am I. We are fighting this as well as we can but my temper is starting to go south. I’m used to not sleeping all night and I don’t complain at all about that, but in the last 2 weeks I’ve slept 1-2 hours incoherent and I’ve slowly started to break down.

Ludwig obviously changes with me during the night if I ask him, but I can’t sleep when my child is crying, I just can’t, and he always cries when L has him at night.

Yesterday one of those days where I just broke down, I went down to the laundry room and cried, Celina came down to me and wanted to give me a hug, she looked at me with her big blue eyes straight into my water-filled tired mom’s eyes, she wiped a tear away from my cheek and kissed me several times, she tried to tell me that everything will be okay, in her own way. Then I started crying even more, my amazing girl how did you become this perfect?

Before W was born, I promised her every day that everything would stay the same after he got here, that she would still be the leading lady in our lives, that everything would continue to revolve around her and that she will remain the most important person to me. But I have not managed to keep that promise, I failed that promise.

I have had time to reflect on it before yesterday, because life is going by faster than I can keep up with right now.

With all the stress that has been around us, selling a house, buying a house, finding her a new preschool, Ludwig has started a new job, I work and study and everyone in the family is constantly sick, she has been put first, this is just me being very honest right now. I have let her sit and watch movies by herself a lot so that I could be able to take care of W thats been super fussy or to clean the house before our showings, I’ve found it annoying when she’s told me that she wats to play, because I have had so many other things I’ve needed to do, like handle a screaming W.

I have not felt the happiness of being a mom these last few weeks, I have just felt that everything about being a mom is hard, it’s hard that W screams all the time when I do not hold him, hard that C gets sad when I hold W. I am not enough for them, even though I’ve stopped doing other things than focusing on my kids (like I’ve stopped working and studying when L isn’t home), but I still don’t have the time for both of them, because they both want my attention all the time, but I don’t feel like I’m enough and they’re both crying all the time and that makes motherhood hard and not fun. If I try to get W to sleep then C comes in and screams because she wants me to be with her, if we go into her room and hang out, she wants me to leave W outside, then he starts crying, if I go to pick him up again, C starts to cry.

It’s a tough period in our lives right now, I’m awake in the evening, when I really should try to sleep for a minute but I cry instead. Over the fact that I do not get a minute to myself and although I do everything I can, I am not enough for the kids, I’m failing them – BUT this is because both children are sick (I am sick too) and there is nothing that lasts forever, but I do not think I’m alone with this feeling at times and I want you to know that you are not alone either, we are all in the same boat. But we are fantastic anyway, we can do more than we thought was possible, despite minimal sleep and self-time, we still do this, it’s okay to feel bad sometimes, because if you don’t feel bad sometimes, you can’t appreciate when you feel really really good.

lots of love ❤

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s